Dans är livet

Hej, kul att du hittat hit igen! Idag tänkte jag prata lite om min passion till dans. Min mamma är från Spanien och där är det en del av kulturen att dansa. Jag tror jag var tre år när hon satte mig i dansskola. Först handlade det mest om att hitta takten och lära sig att röra sig till musiken, det var på en väldigt lekfull nivå och inte så mycket allvar. Efter något år började vi testa lite olika danser och eftersom man drömde om att få vara en liten prinsessa, så fastnade jag för balett. Vi bytte dansskola och jag tränade stenhårt till jag var åtta år. Det fanns inte utrymme för någon annan dans än balett i mitt liv. Alldeles för tufft för en åttaåring som vill leka med kompisar och göra läxor, så jag hoppade av. Mamma var jättebesviken men när jag börjat dansa latinsk dans blev hon nöjd igen.

Det är inte alla som vet det, men det finns mängder med latinska danser – cha-cha-cha, rumba, samba, salsa, mambo, merenge, och bolero för att nämna några. Jag testade även Argentinsk tango. Ganska snabbt började jag tävla i cha-cha-cha, jive, pasodoble, rumba och salsa som är en del av tiodansen. Det skiljer en hel del mellan danserna. Du som är intresserad kan kika på länkarna här nedan.

Cha-cha-cha i en träningsstudio:

Jive på tävlingsgolvet:

Pasodoble, där klänningen ska vara som en rött skynke i en tjurfäktningsarena:

Den förföriska och sensuella rumban:

Salsan, som har blivit folklig här i Sverige också. Här ett klipp från Australien:

Om ni har orkat klicka och kika kan ni se att det skiljer en hel del mellan danserna. Även musiken skiljer sig åt ganska kraftigt. Inom latinovärlden är Marc Anthony den stora Guden och så också min. Musiken lever man med varje dag, ju mer man lyssnar, desto bättre dansare blir man. Det kan låta konstigt, men dans handlar så mycket om timing och inlevelse och då måste man vara ETT med musiken för att bli riktigt bra. Teknik och träning i all ära, men känslan är precis lika viktig. Du måste också få en partner som du passar ihop med, man blir nästan sammanväxta med tiden. Jag behöver inte ens tänka vad han ska göra (om vi inte är koreograferade) utan jag känner i kroppen och ser på hans blick och sedan går allt automatiskt. Det är en fantastisk känsla som jag önskar att fler kunde få förmånen att uppleva.

Jag ska fortsätta att berätta om mitt liv med dansen. När jag hade hittat tiodansen och en bra partner började vi vinna tävlingar, både nationellt och internationellt. Vi åkte runt på tävlingar mest hela tiden. Det var inte så stora vinstpengar i allmänhet, men våra föräldrar sponsrade med resepengar och klubben betalade för anmälningsavgifter, biljetter och hotellrum.
När jag blev 23 år träffade jag en kille från Göteborg, lade av med tävlingsdansen och öppnade en egen dansskola som jag drev i femton år innan jag träffade Samir och sålde. Dansa kommer jag aldrig att sluta med.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *